Än hur bra jag kan känna att jag mår ibland så kan jag inte släppa en tanke. Jag vet att det inte är någon mening att älta det om och om igen men har svårt att släppa taget. Kanske äntligen slagit mig att man inte kan förtränga saknad. Känns som att jag ville skriva av mig lite utan att säga för mycket, men allt är bara förvirrande så jag vet egentligen inte alls vart jag ville komma med det här. Haha eftersom jag suttit i åtminstone en halvtimme med dom där få raderna så låter jag det vara kvar.