Av någon anledning så har jag senaste månaderna haft världens hemlängtan till vilhelmina. Inte så att jag vill flytta dit och bo där igen, utan bara att ha det som jag hade det i ettan. Själviskt egentligen att tänka så.. Men gud vad skönt det hade varit att fortfarande ha min mamma där som jag kunde fara till när jag ville. Ett eget rum och världens bästa lägenhet. Varje gång jag nu ska till vilhelmina måste jag först och främst leta satan efter någonstans att sova, känner mig som världens börda. Helt sjukt att jag ens känner så här när jag kom ihåg hur jag kände innan jag flyttade till umeå. Var så less på vilhelmina och var nästan fast besluten på att aldrig mer sätta en fot där. Oj vad allt kan förändras. Vet inte ens vad jag saknar med den hålan, tror det mesta hänger på att jag saknar min lilla mamsi och resten av min familj.